It's Sofie b*tch!

Jag vet inte vad som flög i mig, men plötsligt tog jag tillbaka min borttagna blogg.

Så här är jag nu.

Känner att jag har lust att skriva av mig, för det är så mycket som jag aldrig någonsin säger och som fyller upp mig till den grad att det nästan rinner över kanten.
Vet inte om jag kan skriva det här heller, men jag ska pröva...

I mitt liv har det hänt ett par saker som har spelat en väldigt stor roll för mig. Jag har upplevt sådant som miljontals andra barn också får göra, jag vet inte hur de känner, men jag har så otroligt svårt att börja med något nytt. Att genomgå en stor förändring.
Jag stannar lätt kvar i det gamla, och tänker på det ofta samtidigt som jag faktiskt har lämnat det bakom mig mer än vad många andra brukar göra. Det absolut värsta med mig, som jag själv tycker, är att jag inte kan behålla någon. Sådär, nu är det sagt. Det är den grejen som toppar min personliga lista. Jag försvinner.

Jag ser mig själv med många olika egenskaper - jag kan vara allvarlig, hur allvarlig som helst, och jag kan vara sprallig. Ibland är jag nedstämd, ledsen och blyg, ibland är jag glad, humoristisk och skrattar mycket. Jag tycker inte särskilt mycket om att stå i centrum, ha allas blickar på mig som då man redovisar inför klassen. Fast jag börjar bli bättre på att våga tala inför andra. Det är ett plus.

En annan sak jag inte tycker om hos mig själv, är att jag är livrädd för konflikter. Ja så är det. Därför säger jag inte hur jag känner till andra. Jag blir bara ledsen. Jag vill inte bli ledsen eller sårad, men jag bara blir det. Känslorna kommer smygande förr eller senare. Eftersom jag verkligen inte vill att någon ska vara arg på mig, eller då någon är det, gör jag allt för att släta över det hela. Men ack så ofta blir jag arg på mig själv och tänker "nej nu ska jag säga att jag blir ledsen och besviken". Det slutar med att jag förblir tyst.

Samtidigt vet jag att det är så onödigt att jag inte säger något och bara mår dåligt i tysthet - varför skulle någon bli arg på mig? Det finns ingen anledning och det vet jag. Ändå är jag rädd för att jag ska framkalla arga känslor i vilket fall. Om jag skulle ha stulit något skulle jag bara ha förtjänat ilska, men så är inte fallet.

Nu har jag försökt skriva ner det jag känner så som det ser ut, på riktigt. Jag är stolt över mig själv. För jag vet att jag kan se framåt först då jag tagit itu med det jag burit med mig. Allt detta.

Jag har ett stressigt men spännande halvår framför mig innan jag tar studenten, och två jätteroliga resor inbakade. Jag är glad över detta varje dag :)
Samtidigt är jag rädd, ganska mycket rädd, inför att avsluta ännu ett kapitel i mitt liv. Rädd för att gå igenom samma saker ännu en gång, rädd att försvinna..

Förhoppningsvis kan jag bryta den onda cirkeln denna gång. Det är min största önskan!

Kramar från Sofie